från banken

Det här lutar kraftigt åt vad jag förr skulle kallat tjejgrejer. Man får inte teckna svanar. det går kraftig inflation i somliga saker, och svanar hör dit såsom teckning. men det är roligt ändå.
Nu gillar jag teckning i allmänhet, så kanske har jag bara bytt ståndpunkt, eller tiderna har förändrats eller jag har blivit ett snäpp bekvämare, eller bara snällare mot mig själv.

tecknat kråka

tacknat harenarna

tecknat katt

buskar och träd

15 februari var en solig dag. Jag snörade på springskorna tog på bekväma kläder och greppade kameran för att dokumentera buskar och träd.
Det var välbehövligt och skönt att springa in på det mjuka underlaget mellan rekreationsträden.
Jag frös ihjäl på vägen hem när nordanvinden bet i kinderna i lätt motbris . Stapplade in genom porten två timmar efter att jag gått ut.
Sedemera stelnad i kroppens alla delar kommer jag in på konsthallen. Positivt inställd men vilse inför den stora öppna ytan. Underfundighetsgraden är hög som lekfullt experimenterande med konceptuella förtecken. Kisande efter folk jag känner och obekväm i min egen nysportade kropp känns beslutet att gå dit duktigt men snabbt avklarat. sportsmanhungern leder förbi hamburgerier och in på Turkisk buffé med en förbluffande välsjungande synthspelande enmansunderhållning och en svenskt småstel magdansös utan trix och knep.

pausorre

Här I Monixikonsten hanterar jag än så länge osorterat gamla oavslutade trauman blandad med något aktuellare arbeten, För att till slut närma mig nya tankar tänkte jag. allt handlar om mig och bör väl egentligen inte läsas av någon annan förrns jag hittat rätt(men ni får). Så länge det inte är avslutat finns det hopp om att det kan bli fantastiskt bra. fantastiskt bra.

skåptragik

svetsat och nitat skåp i tretton delar. Jag ville pröva hur stort man kunde bygga men ändå kunna flytta det själv utan hjälp. Det var det sista jag gjorde på konstakademin-96. Efter det här planerade jag andra mer komplicerade skåpmodeller, med böjda väggar och spraylackade motiv. Som en naturlig fortsättning på att fördjupa sig i arbetsmetoder. Men det får istället representera en taskigt slut på min konstnärliga karriär. En tragisk insikt i att man kan inte göra någonting om man inte har pengar. Jag flyttade till Malmö och tappade bort mig. Så här i efterhand förstår jag att man ska smida medan järnet är varmt, inte tacka nej till utställningar, bara sälja in det man har gjort så långt. Men jag var väldigt trött på konstvärlden och behövde tid till eftertanke och utvärdering.
Speciellt nöjd var jag med föttterna av böjt plattjärn som får hela konstruktionen att vila på fyra mycket små punkter.

resväskegraffiti

'


Turkost över golvet. många mönster.




Jag hade många masonitplattebitar hittade i golvet under en gammal heltäckningsmatta. Jag återanvände ett gammalt ignorerat utsmyckningsförslag och tänkte mig ett kit med ordbitar att använda som portabelt graffiti.

Det gamla utsmyckningsförslaget gick ut på att använda klottret som skulle bort från en vägg, texta vackert som gammal målad reklam för margarin och flytta upp det till toppen av väggen. "varför kan vi inte leva i ett kommunistiskt samhälle" etc.

Utställt på staffanstorps konsthall 2005. Jag började med att cykla till Staffanstorp. Njöt av hur fort man kommer ut ur stan på en väg som är nästan tom, det var på våren. Men efter en stund observeras att motorvägen alltid syns. trafik som flyter som ett taskigt blodomlopp genom landskapet. Jag undrar om staffanstorpsborna trivs. Varför dom bosatt sig i en så, i mina ögon, ful liten ort, utspilld mellan åkrarna. Pendlar dom till jobb i stan? Jag längtar till landet på våren. Till mer natur och mindre trafik. men Staffanstorp var varken eller.

ideér som inte blev

Jag skulle ta bilder av mig själv och blåsa upp dem stort så bilden av mig trängde sig på och inkräktade på en publik som inte hade ett valt att titta. Dom skulle hänga på café.
En bra idé som inte höll hela vägen. jag la ner.
självinsikt.