god bless the art: juni 2008

Barnet har åkt på Roskildefestival, "Dikterna" till träden är levererade om än de kan omarbetas en liten stund till, Golvet på galleriet är skrubbat spacklat slipat och halvt målat, och det slog mig som en klarhimlad blixt att jag HAR målat golv förut. Mycket golv. Det skulle behövas en regression för att jag ska minnas mitt liv. Nu har jag mycket riktigt ett regressionsband som jag köpte en gång för att kvinnan på bandet lät rolig och man behöver ibland lite hjälp att slappna av.

Det går fort efter att den avslappnande värmen har tagit sig in genom tåspetsarna. När den nått skalpen sover man snart. Mina tidigare liv är rena skämten, om inte asfalten uppkom långt före 1963 och om människor faktiskt kan ha fjädrar.

Mycket golv har jag målat, på Rooseum redan runt -97 och vid ett senare tillfälle då jag dessutom blev utmobbad, den taggen sitter ! Men jag har anammat en Norrlänsk känsla för människan efter en Aha-upplevelse på Box Kraftverk i Marieberg 2006. Man kan säga att en bit av mina rötter var så snubblande nära att den fick hänka med till Malmö.
Man känner igen egenheter man glömt att man ägde. Varför det blir så enkelt, uppriktigt, rakt och okomplicerat när gamla vänner dyker upp. Frustrationen att omgivningen ger fel respons när man flyttar bort.
Påmind om något glömt från 80-talet. Folk håller låda i butikerna, Inga sura miner. Det händer här också, i lilla fulbutiken på Föreningsgatan står kunderna alltid och pratar som satan efter ägarbytet. Fast det vete fan om dom lyssnar.
Men jag minns mitt norrländska inland som trångsynthetens mecka. Det är skillnad på platser. Det slog mig direkt när jag öppnade bildörren i Ådalen.

Jag HAR målat golv. Mitt bästa golv var under ett kort inhopp på malmö stadsteaters dekormåleri. Jag målade även "hus" men golvet var en bonus, dessutom var det ett betalt arbete. ett bra betalt arbete för enda gången i mitt liv, so far.

Jag har nu levererat dikter och jag är definitivt ingen diktare men jag gillar ord. Försöker skriva kort utan att det blir dikt. Ordhantering är min bag fast det går hackigt.
Jag är ingen tecknare, ingen målare. Men trött på att dras med samma begränsningar i decennier måste det rensas från taskiga faser. Arbetas bort.
Teckning enbart är för simpelt. Men färgen lägger sig i ett okänsligt klumphav. samma satans döda färgfält. Vad hände med att måla ljuset?
Jag är ingen svetsare trots att hjärtat blodat svetstårar av saknad. Upplärd av en gubbe på skolan som kanske glömde berätta några saker, kanske inte. En fin Gubbe, Det var i stort sett bara städerskan som konkurrerade om sällskapet, men hon var underhållande hon också.

När mitt barn var riktigt liten och inte kunde gå på Roskilde. Så liten att vi pekade på lampa, så pekade vi mycket på musse piggaffishen och sa bokstäverna. När hon var så liten att vi åkte tåg till Norge läste jag pixiböcker på tåget och tänkte att skilja på språk är nånting bra. Hon pratade snart tröndersk och där föll min språkliga status första gången. (men aldrig norska med mig och andra svenskar, barn fungerar så.) Vi nattade med långa böcker och snart läste hon bitar själv och jag somnade.

När Potter kom och vi flyttat till Malmö köpte jag den på Engelska när den inte hunnit ut på svenska. (jag hoppar över biten när vi såg dålig såpa och jag fulöversatte allt för att hon skulle inse hur stupid handlingen var, det var då hon klassade ner mina engelskakunskaper) Sedan tappade jag inflytande helt. Och hon försökte aldrig lära sig skånska.

Skrivövningen var så här: (Det har fastnat och jag svär över träd och dikthelvetet) Skriver en tafflig kladd på engelska för att översätta till svenska: Låter skapligt bra, mindre lyckad i översättning. Ber barnet lyfta blicken från packningen och se på min text. Visst, snart är hela melodin bortsopad och dikten död. Grammatik är galet tråkigt.
Är inte ordhanteringen fri från regler? Det är här jag blir lite upprörd, kan jag inte sätta reglerna själv? Ingen död, ingen skadad, men grammatiken den ska vara korrekt!
Jag kan rannsaka mig: Efter en tid som ordonanist är jag lite äcklad över vad som kommit upp på skärmen. Hur är det möjligt att mitt fria språk låter som om det var medeltid? Jag är riktigt kass på poesi. Det blir så känsligt. skamligt. utlämnande. Ser ett tungt arbete för mig för att ändra på det.

Furiously sweeping around with a boy that climbed up too high in the storm

Hís cry for help don´t sound very long, It´s lost in the hurricanes tormenting song.

Not much does it helps that the wind will calm down and my shadow shall be there for all people to seek.

The crown will house all birds with their drills.

So, Ill shake him away, let him fall or stay, tonight I let out all the rage that I saved the trees and the wind are united.

..............................................svengelskt alltså, jag vet mycket väl att drill är borr.Det var ju melodin jag ville ha................

Slänger ursinnigt runt med ett bortsprunget barn som har klättrat för högt när det blåst upp till storm

Att han ropar på hjälp räcker inte så långt i ovädrets dån, en bedövande sång.

Ingen tröst finns att få i att himlen blir blå och mitt lövverk ska skugga vemhelst som vill så

Att kronan kan hålla ett fågelbo så varsamt och ömt som en älskande mor.

Så jag vrider mig loss från hans grepp om det går må han falla rakt ner eller hålla sig kvar

För jag släpper ut vreden jag samlat och spart. Vinden och Träden är ett rasande lag.

futtigt och banalt? Vi ska prata mer om det här på nästa lektion........