monix går hem med konsten

 

dom säger det ska dokumenteras

annars är det ingen vits med att inkludera dessa vagnar att frakta den med.

men det är praktiskt på sitt sätt

veckorapporten

Det är dags att dra på arbetsbyxan igen.

16 oktober har jag vernissage på galleri rostrum, höstens medlemsutställning. Jag gick med i galleriet 2005, petade in en ansökan efter nåt år och fick datum för utställning för tre år sedan, ungefär. Hösten 2010 låg långt bort.

I vår skulle jag i god tid köra igång svetsen.

men det funkar inte så. God tid är en myt. 

Däremot blir man alltid färdig. precis i sista sekunden.

En utställning består väl av det som blir kvar efter att man sållat och uteslutit. 

Det börjar med tanketombola och slutar med det som är genomförbart, håller måttet och uttrycker det väsentliga. 

Jag försöker uppgradera mellan varje projekt. 

ta något vidare och hitta något nytt. Det är det som gör ont.

Jag har ingen fantasi och får jobba mig fram till resultat, tänka praktiskt. 

Men om man är inne i en process kommer bilderna i viloläge. detaljer och problemlösningar. Det är fantastiskt!  Bara att slappna av och lita på att det bir bra. Funkar bäst om man har tunnelseende och skygglappar.

Min utställning ska handla om frihet. I alla fall så länge jag arbetar med den. Frihet är liksom så omöjligt, man får lura till sig den. kanske.

I stora rummet på galleriet tänker jag mig en storm, en rättegång.

Det inre rummet handlar om ingenting. Två sidor av frihet.

jag tänker att det är skog i båda.

När jag är klar är det bra om det inte märks hur jag tänkte. 

att det är något helt eget. 

Jag hoppas att slitet inte märks då och att jag har uppnått det där fridens tillståndet

Jag hoppas det blir en utställning som är vild och lugn.

arbetsmaterial/bil på festivalen

När materialet är skithäftigt i sig självt känns det lite problematiskt att börja bearbeta det. Skulle hemskt gärna haft mer, med variation på håligheterna. slapp man fega då? Vi tar vad jag anser lagom men åh vad jag vill ha mer.


Det finns inte tid till att tänka efter för mycket. man får hålla huvudet kallt, hjärnan taggad och sedan börja jobba som att man vet vad man gör. senare idag måste jag börja klippa någonstans, fram till då är det tanketombola.

Gör en vagn med cykelhjul från en demonterad barncykel, hur ska jag annars frakta mitt bidrag? jag är ingen genial konstruktör så för säkerhets skull gör jag en vagn till, en mindre för att kunna ta den stora vagnen i om det blir punka eller om hjulen vägrar snurra på den.
så jag har gjort en mindre och en större låda. ungefär vad materialet och tiden tillåtit. det ska till ett system med hjul.
Så tänker man sig att jag förflyttat mig till hamngatan: Cykelhjulen ska stå för sig själva för jag tror inte den stora lådan får plats i parkerigsfickan, den ska upp på biltaket, lite utanför kanten. Men en plåtlåda verkar inte som något uppseendeväckande i sig själv så det får finnas en packning, en stor packning så det blir lite höjd. en som jag inte behöver frakta dit. På det ett regntätt material  fastbundet med tunna band.
Då tänker jag att det finns något fyrkantigt  platt och något bulligt mjukt och saker på och bakom, tunna linjer och ytor.
så nåt helt annat i bilen som ändå ska hålla ihop och en fristylad krumelur i rostfritt.
Kan gå vägen, kan bli bra. Det är ett fullständigt mirakel hur saker blir färdiga i sista sekunden. Efter den här sommaren hoppas jag att resultatet blir mer än ett okej.

Stora tiggar-rundan:
Jag har fått plåt från Stanly plåt, fyrkantsrör från Södermans re-industri, några fina små bitar från malmö kommuntekik och lite kompletterande bitar från Lasse på malmö teaters smedja, så skulle det kommit en Peter från metallteknik i Bjärred men jag tror det blev svårt med tiden. 
Jag har varit på Rammenskogs och Stena, hittade inget som passade in men är djupt tacksam för all form av positivt bemötande.

processen är alltså att se  vad som finns att få, och komplettera. Efterssom jag bygger något som ska sitta en vecka och troligen inte ska återanvändas är motivationen att köpa finbitar ganska obefintlig. kan man lita på festivalbesökarna låter konsten stå ifred? tveksamt, så det finns inga färdiga lösningar, det är till att konstant lösa nästa problem som uppstår.   
Det blir inga finsvetsar i mitt hispiga tillstånd Jag jobbar fort och fantasilöst. Tänker att det finns en hel del inarbetade metoder för att tänka helhet och göra avvägningar. Det som börjar med all världens möjligheter blir till slut det som blir kvar med uteslutningsmetoden.

Ja så jobbar jag mest med aluminium efterssom det är lättast att flytta och tillräckligt svårt att svetsa för att någon ska kunna tänkas bli imponerad.
Dealen var att bilen skulle gå att få att jobba på till ateljéplats/verkstad, sedan blev det nya villkor, vi får bilen direkt till hamngatan på måndag innan festivalen.
knepigt, men begränsningar kan vara befriande.

så ni sitter här och hänger?