Katrineholm i maj

Det kom ett till tillfälle att släppa begreppen och tänka nytt Åh, alla tankar som parar sig i huvet. Vackert. som ett ...något fint.
Den här gången extra lägligt. Lyckliga omständigheter.

vänta nu, redan deppig sordin på planeringsruset? redan krymper de tänkta objekten från att expandera rummet till att rymmas i handflator. Vi borde löst det här för länge sedan, det har varit känt i decennier att det måste finnas rejält med järn för att bli något stort och vackert sinnrikt verk som rymmer syften och egenskaper som en förbluffande lök som kan blottlägga dolda detaljer i vart lager. åh, begränsningar. Hur ska jag någonsin få råd att expandera mina tankeflöden? Ska jag helt enkelt återanvända mina gamla verk på nästa utställning? Det är ju dödligt tråkigt!