fula reklamknappar blir fina knappar
tisdag 7 december 2010
måndag 8 november 2010
FRIFÄLLD / RÄTTEGÅNG MOT KONSTEN
STORT TACK TILL ALLA INBLANDADE. DETTA I VÄNTAN PÅ UPPFÖLJNING.
sakfel kan förekomma
MARIA VITTNAR
torsdag 21 oktober 2010
om Friheten bor i skogen
tackar för det facebookredaktionella arbetet i väntan på sydsvenskans högtidliga internetupptatering! min artikel:
Irrationell kraft
Jag vet vad det var, det var en ren som ville ta sönder en gren, sa sonen och summerade sakligt filmsekvensens magi. Vi hade just slitit oss ur förtrollningen och klivit ut från galleri Rostrum, där vi suttit och stirrat på sänghimlens flimrande bild och hört skogens susningar. Kanske fanns det en fågel och kanin också, med stora bleka huvuden och människokropp. Effekten var i vart fall märklig, som en förvuxen Beatrix Potter-figur version 2010, förvirrad och ensam i sin skog. Dessa spensliga gestalter bland prasslande löv, fångade av kameran mellan lekfullhet och frustration (som livet självt).
Hade ni tur såg ni dem redan på Malmöfestivalen. Fast då hade de trängt ihop sig i en kvaddad skrotbil och parkerat på Hamngatan. Ett egendomligt sällskap som tycktes säga något väsentligt om vår tid – om det så bara gällde vårt uppdämda behov av det oväntade. Där och då stod jag som en fastfrusen voyeur och glodde in genom bilrutan, fängslad av det finkänsliga uttrycket i deras otympliga huvuden. Egentligen var det absurt, nästan skrattretande. Ändå krävde de tydligt att bli bemötta med respekt, vilket fick förbipasserande att en efter en häpet stanna upp.
Och nu denna utställning av samma Monix Sjölin, som, enligt presentationstexten, ”i en perfekt balans mellan tanke och verkstad välkomnar till en miljö byggd av järn & vision”.
Järnet, ja. Vilken kontrast mellan skogens värnlösa varelser och rättssalen av svetsat järn, dyster som ett obduktionsrum i galleriets främre del. Sannolikt är det Sjölins konstnärskap som ska upp till bevis. Når viljan att kommunicera bortom nonsens och banalitet? Hon saknar inte mod att rannsaka sig själv. Den faktiska rättegången äger rum först utställningens sista dag, men varför hålla den anklagade på sträckbänken? Det här är konst som växer ur fantasins irrationella kraft, hemlighetsfull och fri.
Även i Eva Källmans måleri bla bla bla.
Carolina Söderholm
söndag 17 oktober 2010
tisdag 5 oktober 2010
En liten film om ingenting
I väntan på vernissage 16 oktober kl 12 - 16, Galleri Rostrum
Friheten bor i skogen
Utställningstext:
I Monix destruktiva konstnärskap noterar vi både en självpåtagen ångest och en obekymrad naivitet. Kontentan är densamma, menar hon. ”Vägen till frihet går genom huvet vare sig det gör ont eller sker av en slump”
Den fria tanken expanderar begreppen, leker med odefinierade företeelser och stannar bara upp om en ny bild kommer fram. Det inre ögat ser det som det yttre kanske anat. En tanke blir en rolig idé som följs av lekfulla experiment i en sorgfri lust att pröva. Den nya tanken sätter stopp för slentrian och lovar utveckling.
Ticktack ,det är klockan, det blir bråttom. Det brådskar, och tiden går.
Nu kommer rannsakan värdering tvivel och sorg. Försakande av det lustiga och krav på det väsentliga. Krav på trovärdighet och utförande. Beroende av omständigheter läcker pupillen svarta fläckar som fastnar på näthinnan. Tänker rätt tänker fel. Känner in väntar ut.
Är vi vittnen till livet eller delar av döden?
All världens möjligheter har krympts till ett måste, men finns det frihet där? Är enda vägen till progress att arbeta bort sina fel?
Tvivel, om att det tänkta blir objekt utan liv, att livet i bilden stannar kvar som en tanke i ens eget huvud. Ogjort på det komplicerade viset som sitter som brännsår i huden efter dagar av arbete, men utan att kommunikationen sträcker sig förbi det vardagliga ordets.
Finns det mening där, ett slags chans att ta ett bättre grepp nästa gång? Som om livet ska loopas i oändlighet fast det bättras och rättas för att undvika upprepad katastrof.
Det finns två möjligheter. Att arbeta sig fram till frihet i en pågående kamp med anklagelser och försvar eller släppa taget och leka den. Mot slutet verkar kampen helt okej.
”Moderna män och kvinnor måste lära sig att sträva efter förändring, att inte bara vara öppna för förändringar i sitt personliga och sociala liv utan också positivt begära dem, aktivt söka upp och genomföra dem. De måste lära sig att inte nostalgiskt längta efter ett verkligt eller inbillat förflutets "fast inrotade förhållanden", utan i stället glädjas åt rörligheten, hämta näring i förnyelsen, se fram mot kommande förändringar i sina livsvillkor och relationer till medmänniskorna.” /Allt som är fast förflyktigas: Marshall Berman
Monix, i en perfekt balans mellan tanke och verkstad välkomnar till en miljö byggd av järn & vision.
...
tisdag 31 augusti 2010
monix går hem med konsten
dom säger det ska dokumenteras
annars är det ingen vits med att inkludera dessa vagnar att frakta den med.
men det är praktiskt på sitt sätt
onsdag 18 augusti 2010
veckorapporten
Det är dags att dra på arbetsbyxan igen.
16 oktober har jag vernissage på galleri rostrum, höstens medlemsutställning. Jag gick med i galleriet 2005, petade in en ansökan efter nåt år och fick datum för utställning för tre år sedan, ungefär. Hösten 2010 låg långt bort.
I vår skulle jag i god tid köra igång svetsen.
men det funkar inte så. God tid är en myt.
Däremot blir man alltid färdig. precis i sista sekunden.
En utställning består väl av det som blir kvar efter att man sållat och uteslutit.
Det börjar med tanketombola och slutar med det som är genomförbart, håller måttet och uttrycker det väsentliga.
Jag försöker uppgradera mellan varje projekt.
ta något vidare och hitta något nytt. Det är det som gör ont.
Jag har ingen fantasi och får jobba mig fram till resultat, tänka praktiskt.
Men om man är inne i en process kommer bilderna i viloläge. detaljer och problemlösningar. Det är fantastiskt! Bara att slappna av och lita på att det bir bra. Funkar bäst om man har tunnelseende och skygglappar.
Min utställning ska handla om frihet. I alla fall så länge jag arbetar med den. Frihet är liksom så omöjligt, man får lura till sig den. kanske.
I stora rummet på galleriet tänker jag mig en storm, en rättegång.
Det inre rummet handlar om ingenting. Två sidor av frihet.
jag tänker att det är skog i båda.
När jag är klar är det bra om det inte märks hur jag tänkte.
att det är något helt eget.
Jag hoppas att slitet inte märks då och att jag har uppnått det där fridens tillståndet
Jag hoppas det blir en utställning som är vild och lugn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
