veckorapporten

Det är dags att dra på arbetsbyxan igen.

16 oktober har jag vernissage på galleri rostrum, höstens medlemsutställning. Jag gick med i galleriet 2005, petade in en ansökan efter nåt år och fick datum för utställning för tre år sedan, ungefär. Hösten 2010 låg långt bort.

I vår skulle jag i god tid köra igång svetsen.

men det funkar inte så. God tid är en myt. 

Däremot blir man alltid färdig. precis i sista sekunden.

En utställning består väl av det som blir kvar efter att man sållat och uteslutit. 

Det börjar med tanketombola och slutar med det som är genomförbart, håller måttet och uttrycker det väsentliga. 

Jag försöker uppgradera mellan varje projekt. 

ta något vidare och hitta något nytt. Det är det som gör ont.

Jag har ingen fantasi och får jobba mig fram till resultat, tänka praktiskt. 

Men om man är inne i en process kommer bilderna i viloläge. detaljer och problemlösningar. Det är fantastiskt!  Bara att slappna av och lita på att det bir bra. Funkar bäst om man har tunnelseende och skygglappar.

Min utställning ska handla om frihet. I alla fall så länge jag arbetar med den. Frihet är liksom så omöjligt, man får lura till sig den. kanske.

I stora rummet på galleriet tänker jag mig en storm, en rättegång.

Det inre rummet handlar om ingenting. Två sidor av frihet.

jag tänker att det är skog i båda.

När jag är klar är det bra om det inte märks hur jag tänkte. 

att det är något helt eget. 

Jag hoppas att slitet inte märks då och att jag har uppnått det där fridens tillståndet

Jag hoppas det blir en utställning som är vild och lugn.