för k-rea 2005

Text 0m masoniter längre ner

masoniterer

masoniter

i väntan på att kreativiteten ska peaka igen letar jag rätt på bilder från 2005. c:a trettio små masoniter tecknade och målade till konstrean. Det påminde om hur jag jobbat för resväskegraffitin men med motiv. Att hitta nya motiv till så många bilder och ändå variera sig var roligt, dvs jag valde att variera mig för att det skulle föra mitt arbete framåt samtidigt som kraven för att sälja bilder för 100 spänn är obefintliga. absurt och därför kul som enstaka företeelse (fast inte i längden).
En del av de bilderna ligger i en låda på skånes konst och säljs för 500kr styck. ja det är också absurt. köp dom! Oops, ingen som köpt något fast de legat där så länge! jag dubblar priset. 1000 spänn per styck, så blir det något kvar efter provisionen. Man kan fortfarande titta på dem gratis. Det finns kanske något i en annan låda som passar?

ap-paus för regnet

precis här är det lyckligt

Jag måste springa lite och det gör man i bulltofta.
precis här är det som alla tveksamheter släpper.
Strax innan man är ute ur skogen och har långa backen vid fötterna. kaninerna är också lyckliga här.

åka buss

Det är sällan hänt att man är ute till fots kl sex en söndagmorgon. Stormen har gett sig och det är söndagsmorgonblå himmel. Vi ska åka buss, men först får man gå till bussen. Det tar 25 minuter. vi får frukost, men jag har redan gett mig min vanliga skål med frysta blåbär, mellanfil, kanel och müsli. Jag törs inte dricka något, gud vet vart vi ska, hur länge. Ska vi knuffas ur bussen på en iskall åker eller sitta gisslan i en träddunge? Söndagsmorgontrafiken är obefintlig, soluppgången spiller bleka ljuset över asfalterade ytor. Vi är ur stan och kommer in på en smal väg, bussen vänder och landar vid en åker. Det kommer ljud ur bussens högtalare. En man stönar, och blåsten. Snart ser man en man på leråkerkrönet.
Han kämpar för att ta sig fram och stå på benen. Jag tror han har en trenchcoat och under det kostym. Man hör: klafset från leran som suger fast i fötterna, blåsten, förtvivlans läten närsom han kämpar sig fram, ramlar omkull, kravlar sig upp, blir kall och blöt och trött. Han korsar vägen där bussen parkerat, stannar till sittande på vägräcket, fortsätter över leran på andra sidan....Man undrar om han ska försvinna ner i dammen men han vinglar fram till motorvägen, ganska långt från vår buss nu. En bil kör förbi men stannar till en bit ifrån, så åker den igen efter en stund. Vi sitter där i bussen och ser honom försvinna och när han inte syns mer startar bussen och kör tillbaka. Man spanar, fast man vet att han inte existerar på riktigt så är det lätt att föreställa sig att vi ska komma ikapp.