helvetet i björnkläder

Jag loopar: sliter av jackan, hjälmen och vantarna och går som en klibbig bålgeting till skampålen. tungan är knallsvart av helveteseder. vässar spetsen och går tillbaks och tar på allt igen. Jackan hjälmen och vantarna. klibbar och svär. sliter av och går och vässar. Fan dåligt flyt nu, näe, det är jag som är dålig. helvetes fan.













rättelse:
ah, men vadå, björn eller blå....
blåkläder i verkstan och björnkläder i småland.


om man säger så här: självförtroendet simmar med de fulaste fiskarna i det djupaste vattnet. långt ner i dyn lixom. det ska inte vara så himla svårt. jag siktar fel. det ska vara fint.
Jag är så frustrerad att jag håller mig till tio minuter innan rasterna är slut innan jag fortsätter.
så är det slut på dan och ping så är jag strålande glad. Jag tänker så här: det var klibbigt, musklerna i överarmarna är knallhårda av överspänning (ja det är konstigt), ut i värmeböljan, och spring!
nu springer jag sporadiskt, ikapp med kaninerna bland träden, och det kan inte vara skadligt för en människa.

dokumenterade utflykter

En omtalad fördel med Malmö är närheten till Danmark. Vi kan ta tåget, efter jobbet, försöka slappna av i örat så vi förstår vad vi säger. och komma hem lagom innan tolv så Lördan inte blir helt bortkastad. Vi kan göra det här i Malmö, det ger ett bonus i livskvalitén. Det finns trevliga människor däröver bron.











Med en inte bortödslad Lördag ska jag ta mig till svågertorp och skaffa nya tyger till väskprojektets andra fas. andra tyger. kan bli hur spännande som helst, fast det är tråkigt och jag skulle avsluta. effektivitet och struktur ska det bli. Det lockar efterssom jag vill vara en effektiv och strukturerad människa som inte dras med den här känslan av att slarva igenom allt.

Jag fastnar istället i den här känslan av att man slösar bort nåt och faller in i ett melankoliskt tillstånd och tappar den där tråden....

aspgatan

Lilian fyller år. Jag har, hör och häpna, sytt en väska som ska dumpas på aspgatan. och sen ska jag försvinna in i mitt asociala mönster. hem och sova var det tänkt. men vem har mått bättre av vila än umgänge. hjärtat blöder, tacksamt. Sickna härliga människor.

blire nåt? (nä)

Så länge man inte får lön är det väl en hobby?
ren hobby.
till skillnad mot min tidsspillan vid symaskinen tycker jag det är vansinnigt roligt att smälta ihop kanter på såna här.... koner. Kanske inte hur länge som helst, men det duger.













(okej, det känns aningen tragiskt att det varken blir nåt eller bidrar till försörjning. inte ens)

tjejgrejer

Jag har problem med vädret. måste lära mig det där med sysselsättning utomhus. Vad gör man en solig dag? sitter still, går omkring, ööh, går vart då? planlöst oinspirerande knatande på asfalt, sittande i gräs, vid vatten, eller tassande bland träd. uff. berätta, vad gör man?
midsommarafton inomhus var ingen höjdare, men det blev en väska. iallafall.
(tog ju igen dedär dan efter, på vernissagen, men det svider ändå. fortfarande)

Koll på Rolle

Okej jag skojar. (helvetes vad det var svårt att få ordning här nu) texterna ligger fel. men summan av midsommardagen är att man blev mätt i magen. Att Roland är en sällsynt fin människa och konstnär och resan till Båstadstrakten inte var ett dugg bortkastad.



ett galleri i östra karup, midsommardagen 2009.






molnen har Rolle inte gjutit, varken i vax silikon eller brons. dom bara var där.






















vax va

















gjutet



















Roland P och Carl B









http://www.rolandpersson.se/





populärt. med tröjor knutna över axlarna.

medan armarna stannar

På väg från lernia med packning från ett tömt skåp stannar jag till på ADDO och plockar upp min hållplatsinstallation. Armarna skakar. De små hjulen vill gärna pila iväg åt fel håll. greppvänligheten är det siåså med. Nu ska jag bara gå tillbaka och hämta cykeln. när armarna lugnat sig.

monumentalt-mini-aluminium

Det är Atlas, på toppen av ett berg, hållande i himlen.

Bollen är svetsad i aluminium och Atlas och berget är svetsade i vanlig plåt , små små bitar.
Bollen var redan från början ämnad som utsmyckning på Lernia och är förstås en övning men här i dubbel storlek. Jag krävde en gammal arkiveringshylla i utbyte.

Performancekväll på skånes

på Skånes scen för crossoverkonst.
Performancegenren har hämtat sig efter några sura år med planlöst nakna kroppar på inkånkad jord på gallerigolv.
Lite har det att göra med att jag själv inte hittat ett trovärdigt sätt att bruka kroppen som redskap inför stående publik. Det var därför det kändes angeläget att se en man hälla röd färg över sig. oj va åtti.
Skulle han klara det utan att bli patetisk tråkig och pretentiös då?
Bläddrade slött igenom en bok med tidigare performancer på bild av samme man och tyckte inte det verkade va nåt. så där oengagerat som man gör om man inte tror påt men ändå är öppen för att ändra uppfattning.
så det gjorde jag. och passade på att läsa inledningen i boken som jag tog till mig som något sympatiskt, ärligt och sammanhängande stabilt utforskande och drivande bra motiv för performanceverksamheten.
Ja så nu slutar jag tänka på performance med skepticism. Den lever.

Hittade inget program så koll på övriga medverkande, som han häruppe i vit skjorta, har jag inte. Kolla skånes konstförenings hemsida, det kanske står där. Föresten, jag skriver ju inte ut några namn här.

plåtat i veckan

ser det inte lite, lustigt ut, på bild? Ska bollen sitta med en stor skruv i axeln, med små öron, skruv i händerna eller en skruv i ena armen? många bud.

svår vinkel. jag började med knät, tänkte mig en blandning av abstrakta former med kraftig riktning och mindre detaljerade områden.

p-l-å-t-t-e-r

små bitar plåt

smärtsamt sugen på att fortsätta på den här vägen. "Hålla på", ostört, bygga en stor... hare eller nåt. Hare nej,
jo,
och sen, en stor blank "pöl" som rinner från...nåt annat (något dött, en mindre fågel?) ... och blommor.

hej konsument

Systrarna och systradöttrarna på besök har skippat naturupplevelserna och gått på shoppingtur hela dagen. Jaja det regnar, nästan.....

Jag har väl inte varit upp till mitten sedan augusi 2006, känns som igår. kan vänta två tre år till.
Stora tröttheten kom per post, jag fick ett smärre utbrott värdigt en äkta lillasyster. För mycket tjat, -kom och ät, kom och ät kom och ät!
Man är inte van det här surret som faktiskt varken har början eller slut, och byte av ämne mitt i en mening, varken sammanhang eller relevans. Jag fattar, det är för att det inte ska bli tyst.
Men jag var trött för att jag har faktiskt inte haft en planeringsbefriad stund sedan påsk. typ.
Det är helt okej att systrarna och systradöttrarna hellre shoppar än kollar grönskan. Nästa gång kan dom kanske stanna längre och då har säkert Malmö vuxit till sig så det finns ännu mer att titta på. Om tio år eller så.
Jag är mycket glad över besök. Maja- det är DUMT att åka bort, till mig, och tjata om vad jobbigt det måste vara att ni kommer. Sjukt dumt.
Mina favvogäster skulle helt enkelt skita i all hänsyn och bara ta för sig.
Inte diska inte betala nåt inte köpa presenter. bara lämna lägenheten lite skitigare än innan.

I det här stadiet kändes projekt plåtbit mycket tveksamt.
Magisters idé att Atlas skulle hålla bollen=himlen (inte jorden). Som god svetselev tog Monix utmaningen


För en vecka sedan kändes det angeläget att ingen skulle koppla ihop det här verket med mitt namn.
Jag har ändrat mig.
Jag säger som den Italienska smeden, den är perfekt.
Bortsett från att en handled skulle varit en aning längre.
Jag har en känsla för proportioner.
För rörelse och uttryck också.

Vad jag skulle undersöka var om det går att bygga former med små plåtbitar.
Om min drift att tillverka små gubbar inte är överdrivet stor så finns det möjligheter till andra former i framtiden. Det finns potential. Fast jag skulle tippa på att det sitter lika långt inne som alla andra potentiella geni-projekt jag har utarbetat. Jag lägger det i idébanken i väntan på finansiering.