svetsat och nitat skåp i tretton delar. Jag ville pröva hur stort man kunde bygga men ändå kunna flytta det själv utan hjälp. Det var det sista jag gjorde på konstakademin-96. Efter det här planerade jag andra mer komplicerade skåpmodeller, med böjda väggar och spraylackade motiv. Som en naturlig fortsättning på att fördjupa sig i arbetsmetoder. Men det får istället representera en taskigt slut på min konstnärliga karriär. En tragisk insikt i att man kan inte göra någonting om man inte har pengar. Jag flyttade till Malmö och tappade bort mig. Så här i efterhand förstår jag att man ska smida medan järnet är varmt, inte tacka nej till utställningar, bara sälja in det man har gjort så långt. Men jag var väldigt trött på konstvärlden och behövde tid till eftertanke och utvärdering.
Speciellt nöjd var jag med föttterna av böjt plattjärn som får hela konstruktionen att vila på fyra mycket små punkter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar