konstens historia:

Tillbaka till doktorn: 70-talet var tiden när kapitalet placerades i konst för att ge en långsiktig placering av pengarna. Det fanns mecenater som såg till att konstnärer fick producera konst, och det kunde få såna uttryck som Joseph Beuys demonstration med sopkvasten. Det rådde turbulens i konstvärlden. De män som samlat kapital köpte in sig i konstnärens kreativa verkstad på samma sätt som ungarna på mellanstadiet köpslår om mer påhittiga kamrater att ta hem efter skolan när de tröttnat på lika barnens bästa lekar. De påhittiga barnen tröttnar fortast och vill egentligen bara hem till sina projekt. Då har dom demonstrerat färdigheter för hela familjen och tittat på köpeprylar men blivit uttråkade av att vara ett uppvisningsnummer. Dom kapitalstarka männen saknade grabbarna som tar en öl i mörkblå overall och fnissar över en låda med maskindelar. Dom ville vara en del av en manlig kultur med skit under naglarna och fötterna på bordet men var fostrade till pressveck och slips. Dom påhittiga måste någon gång börja stöta bort kapitalet för att ha plats till smutsen. De beiga pressvecksbyxorna blir ett störande inslag som hejdar flödet i arbetet. Därav dammet i hörnet. Kvasten måste stå så länge kapitalet finns i rummet.